Klockan visar på 02:26 och jag har precis målat mina naglar svarta. Sömnen vill inte infinna sig och jag försöker hitta förklaringar till varför. Tröttheten är där, den har funnits större delen av dagen. Stressen över skolan, över problemen i gruppen och över hur man egentligen skriver rätt och riktigt gör att jag har en klump i magen som inte vill släppa taget. Hela dagen har varit som en typisk måndag, bortsett från att det varit tisdag. Jag har försökt sova sedan 21:30. Jag brukar alltid somna på två röda, men denna natt har jag bara legat och vridit mig, suckat, gäspat, gosat ner mig, sparkat av mig täcket, krupit nära min kärlek, lagt mig närmast sängkanten, spelat musik, spelat spel, läst bloggar, kollat flödet på min Instagram och funderat över livet. Någonting känns fel i natt och jag har verkligen inte kunnat sätta fingret på vad.
Förrän nu.
Det har varit hans födelsedag. Han har blivit 30. Min förövare blir äldre och jag har inte grattat honom. Det är inte första gången jag struntar i det, det har snarare blivit en rutin genom åren. Men en del av mig får ändå dåligt samvete över att jag inte säger grattis till milstolpen att bli 30. En annan del av mig vet inte om det är någonting att fira. Han kommer aldrig leva ett normalt liv, ha ett heltidsjobb och jag tvivlar på om han kommer skaffa en egen familj. En sida av mig tycker bara så fruktansvärt synd om honom - och det i sig ger mig dåligt samvete. Gör det mig till ett sämre offer, till en sämre överlevare, om jag kan känna sympati för min förövare? Jag har läst om Stockholmssyndromet men jag tycker inte att det passar in på situationen i stort. Det är nog bara mina ambivalenta känslor som försöker hitta rätt platser i mitt system.
Jag hoppas det i alla fall.
Mitt alarm börjar ringa 05:00 och det känns lönlöst att försöka sova nu. Mest troligt hade jag inte vaknat i tid, vilket hade resulterat i en stor del skam över att komma försent till ett planerat möte. Det är viktigt för mig, att inte vara den där personen som drar ner gruppen, eller låter andra vänta. Vad det grundar sig i har jag ingen aning om. Det känns dock som att jag lär mig någonting nytt om mig själv varje dag, tack vare mina nya studier. Många delar som kommer vara bra verktyg i arbetslivet längre fram, men som kan göra underverk för mig redan nu. Och det bidrar också till att jag inte kan sova i natt. Jag är rädd över att gå miste om dyrbar information och försöker därför suga åt mig som en svamp så fort tillfälle ges. Dessutom är jag lite nervös över morgondagens "konfrontation". Vi är inte riktigt kompisar, konfrontationen och jag.
Kanske hinner vi bli kompisar innan dagen är slut.
