Att vara sömnlös.

Klockan visar på 02:26 och jag har precis målat mina naglar svarta. Sömnen vill inte infinna sig och jag försöker hitta förklaringar till varför. Tröttheten är där, den har funnits större delen av dagen. Stressen över skolan, över problemen i gruppen och över hur man egentligen skriver rätt och riktigt gör att jag har en klump i magen som inte vill släppa taget. Hela dagen har varit som en typisk måndag, bortsett från att det varit tisdag. Jag har försökt sova sedan 21:30. Jag brukar alltid somna på två röda, men denna natt har jag bara legat och vridit mig, suckat, gäspat, gosat ner mig, sparkat av mig täcket, krupit nära min kärlek, lagt mig närmast sängkanten, spelat musik, spelat spel, läst bloggar, kollat flödet på min Instagram och funderat över livet. Någonting känns fel i natt och jag har verkligen inte kunnat sätta fingret på vad.

Förrän nu.

Det har varit hans födelsedag. Han har blivit 30. Min förövare blir äldre och jag har inte grattat honom. Det är inte första gången jag struntar i det, det har snarare blivit en rutin genom åren. Men en del av mig får ändå dåligt samvete över att jag inte säger grattis till milstolpen att bli 30. En annan del av mig vet inte om det är någonting att fira. Han kommer aldrig leva ett normalt liv, ha ett heltidsjobb och jag tvivlar på om han kommer skaffa en egen familj. En sida av mig tycker bara så fruktansvärt synd om honom - och det i sig ger mig dåligt samvete. Gör det mig till ett sämre offer, till en sämre överlevare, om jag kan känna sympati för min förövare? Jag har läst om Stockholmssyndromet men jag tycker inte att det passar in på situationen i stort. Det är nog bara mina ambivalenta känslor som försöker hitta rätt platser i mitt system.

Jag hoppas det i alla fall.

Mitt alarm börjar ringa 05:00 och det känns lönlöst att försöka sova nu. Mest troligt hade jag inte vaknat i tid, vilket hade resulterat i en stor del skam över att komma försent till ett planerat möte. Det är viktigt för mig, att inte vara den där personen som drar ner gruppen, eller låter andra vänta. Vad det grundar sig i har jag ingen aning om. Det känns dock som att jag lär mig någonting nytt om mig själv varje dag, tack vare mina nya studier. Många delar som kommer vara bra verktyg i arbetslivet längre fram, men som kan göra underverk för mig redan nu. Och det bidrar också till att jag inte kan sova i natt. Jag är rädd över att gå miste om dyrbar information och försöker därför suga åt mig som en svamp så fort tillfälle ges. Dessutom är jag lite nervös över morgondagens "konfrontation". Vi är inte riktigt kompisar, konfrontationen och jag.

Kanske hinner vi bli kompisar innan dagen är slut.

Detta är början på min sanning.

Det blev en ny blogg. Jag har sett små tecken, jag har fått små hintar och jag har känt en saknad. En saknad till orden, till meningsuppbyggnaderna som kan få ordning på kaoset, men jag har ändå varit oförmögen att sätta samman ord. Ingenting har känts rätt, ingenting har kommit naturligt och jag har aldrig haft det i mig att kunna forcera fram ord för att de sedan ska kunna flyta på naturligt. För mig måste orden komma naturligt från början, annars finns det ingen poäng med att skriva.

Och igår, då fick jag det där tecknet som är anledningen till att dessa ord flödar idag. Jag har nämligen köpt mig änglakort. Jag har saknat mig själv, jag förlorade mig själv och jag har försökt hitta mig själv inifrån och ut. Änglakorten har varit en del i det. Hittills, på kanske två eller tre veckor har jag gjort sex stycken läggningar. Vid tre av dessa tillfällen har jag dragit ett kort vars rubrik lyder; "write about your thoughts and your feelings". Jag gjorde det alltid förr, sammanhanget spelade mindre roll. Jag bara skrev tills det inte fanns något mer att skriva. Någonstans på vägen slutade jag, men inte abrupt eller ur tomma intet. Jag började smygande, jag började censurera mig själv, jag började ta hänsyn till hur omgivningen och totala främlingar skulle hantera mina känslor och mina ord, mina upplevelser och mitt liv. Till slut blev jag så rädd över eventuella åsikter att jag skrämde bort orden helt och hållet. För mig blev det lättare att vara fullkomligt tyst än att bara berätta halva sanningen. Och vad som är min sanning? Det försöker jag fortfarande ta reda på. Denna gång tänker jag nämligen lyssna på korten och meddelandet är; "Archangel Michael will help you delve into your emotions, peeling away the layers in order to reach your inner core of truth. He guides you to write down everything you´re thinking and feeling - without editing or censoring your words." Jag tar budskapet till mig, detta är början på min sanning.

Välkommen.