Ny mardröm och någon form av kontakt.

Saker och ting börjar pocka på min uppmärksamhet igen. Gamla, men även nya saker. Under natten hade jag en mardröm om ett övergrepp, ett scenario som jag aldrig tidigare drömt om och som jag (vad jag vet) inte upplevt. Jag tvingades till oralsex av en man som jag inte kunde se ansiktet på. Jag försökte, vid ett flertal tillfällen, men när jag vaknade upp kände jag mig mest förvirrad. Till en början visste jag inte var jag befann mig, men den känslan byttes snabbt ut mot en annan; ett riktigt fysiskt illamående. Det kändes som att någon hade rotat runt i min hals och lämnat kvar en klump av ångest. Jag försökte äta frukost, men mådde mest illa och hälften av frukosten fick lämnas orörd. Tyvärr vet jag inte varför jag drömde detta. Jag vet inte om det har hänt och att det kommer upp till ytan, eller om det bara är en inneboende rädsla jag har.

Igår var jag på en föreläsning med en vän. Denna vecka är fullsmockad med föreläsningar rörande psykisk hälsa och jag tror att arrangörerna har lyckats nå alla olika områden som psykisk hälsa täcker. Föreläsningen igår var mäktig, bekant, verklig och fruktansvärt smärtsam. Jag hade nära till tårar vid flera tillfällen och var fruktansvärt röksugen när vi lämnade lokalen. När jag kom hem hade jag ingen ordning på vare sig mina tankar eller känslor och det slutade med att jag mailade föreläsaren och bad om råd på hur man ska gå vidare. Idag innan jag begav mig till skolan fick jag ett mail från honom. Ett långt, väldigt fint svar och jag kände mig nästan sedd. Jag vet inte varför det betyder så mycket att bli sedd av andra som också har blivit utsatta, men det känns speciellt på något sätt. Jag svarade efter några timmar. Sedan kände jag mig dum.

Dum och nästan fånig och en aning överflödig. Nästan som att jag för en stund trodde att mina upplevelser spelar roll. Att någon som han skulle bry sig på riktigt. Och för det skäms jag. För att jag har fått det inpräntat så pass mycket att jag betvivlar en människa som skriver "du kan alltid höra av dig till mig. Vi hörs." Varför reagerar jag så? Varför misstror jag honom? Jag känner inte honom, jag känner till hans bok och hans ord och det han valde att dela med oss som var där igår. Men jag har ingen rätt att döma ut honom. Kanske menar han varje ord som han skrev. Kanske fick jag en släng av storhetsvansinne som kände mig speciell och mallig över att få en sådan respons från hans I-pad. Jag vet inte hur jag ska bemöta min reaktion, eller det faktum att jag fortfarande väntar på att höra hans respons på min historia. Det känns bara så overkligt och nästan makabert. Varför söker jag förståelse hos en kändis? För det är han ju. Han är känd, människor vet vem han är. Och han besvarade mitt mail. Och nu vet jag inte hur jag ska få ordning på alla tankar och känslor som detta skapat.

Har ni några tips och råd?

Att vara sömnlös.

Klockan visar på 02:26 och jag har precis målat mina naglar svarta. Sömnen vill inte infinna sig och jag försöker hitta förklaringar till varför. Tröttheten är där, den har funnits större delen av dagen. Stressen över skolan, över problemen i gruppen och över hur man egentligen skriver rätt och riktigt gör att jag har en klump i magen som inte vill släppa taget. Hela dagen har varit som en typisk måndag, bortsett från att det varit tisdag. Jag har försökt sova sedan 21:30. Jag brukar alltid somna på två röda, men denna natt har jag bara legat och vridit mig, suckat, gäspat, gosat ner mig, sparkat av mig täcket, krupit nära min kärlek, lagt mig närmast sängkanten, spelat musik, spelat spel, läst bloggar, kollat flödet på min Instagram och funderat över livet. Någonting känns fel i natt och jag har verkligen inte kunnat sätta fingret på vad.

Förrän nu.

Det har varit hans födelsedag. Han har blivit 30. Min förövare blir äldre och jag har inte grattat honom. Det är inte första gången jag struntar i det, det har snarare blivit en rutin genom åren. Men en del av mig får ändå dåligt samvete över att jag inte säger grattis till milstolpen att bli 30. En annan del av mig vet inte om det är någonting att fira. Han kommer aldrig leva ett normalt liv, ha ett heltidsjobb och jag tvivlar på om han kommer skaffa en egen familj. En sida av mig tycker bara så fruktansvärt synd om honom - och det i sig ger mig dåligt samvete. Gör det mig till ett sämre offer, till en sämre överlevare, om jag kan känna sympati för min förövare? Jag har läst om Stockholmssyndromet men jag tycker inte att det passar in på situationen i stort. Det är nog bara mina ambivalenta känslor som försöker hitta rätt platser i mitt system.

Jag hoppas det i alla fall.

Mitt alarm börjar ringa 05:00 och det känns lönlöst att försöka sova nu. Mest troligt hade jag inte vaknat i tid, vilket hade resulterat i en stor del skam över att komma försent till ett planerat möte. Det är viktigt för mig, att inte vara den där personen som drar ner gruppen, eller låter andra vänta. Vad det grundar sig i har jag ingen aning om. Det känns dock som att jag lär mig någonting nytt om mig själv varje dag, tack vare mina nya studier. Många delar som kommer vara bra verktyg i arbetslivet längre fram, men som kan göra underverk för mig redan nu. Och det bidrar också till att jag inte kan sova i natt. Jag är rädd över att gå miste om dyrbar information och försöker därför suga åt mig som en svamp så fort tillfälle ges. Dessutom är jag lite nervös över morgondagens "konfrontation". Vi är inte riktigt kompisar, konfrontationen och jag.

Kanske hinner vi bli kompisar innan dagen är slut.

Detta är början på min sanning.

Det blev en ny blogg. Jag har sett små tecken, jag har fått små hintar och jag har känt en saknad. En saknad till orden, till meningsuppbyggnaderna som kan få ordning på kaoset, men jag har ändå varit oförmögen att sätta samman ord. Ingenting har känts rätt, ingenting har kommit naturligt och jag har aldrig haft det i mig att kunna forcera fram ord för att de sedan ska kunna flyta på naturligt. För mig måste orden komma naturligt från början, annars finns det ingen poäng med att skriva.

Och igår, då fick jag det där tecknet som är anledningen till att dessa ord flödar idag. Jag har nämligen köpt mig änglakort. Jag har saknat mig själv, jag förlorade mig själv och jag har försökt hitta mig själv inifrån och ut. Änglakorten har varit en del i det. Hittills, på kanske två eller tre veckor har jag gjort sex stycken läggningar. Vid tre av dessa tillfällen har jag dragit ett kort vars rubrik lyder; "write about your thoughts and your feelings". Jag gjorde det alltid förr, sammanhanget spelade mindre roll. Jag bara skrev tills det inte fanns något mer att skriva. Någonstans på vägen slutade jag, men inte abrupt eller ur tomma intet. Jag började smygande, jag började censurera mig själv, jag började ta hänsyn till hur omgivningen och totala främlingar skulle hantera mina känslor och mina ord, mina upplevelser och mitt liv. Till slut blev jag så rädd över eventuella åsikter att jag skrämde bort orden helt och hållet. För mig blev det lättare att vara fullkomligt tyst än att bara berätta halva sanningen. Och vad som är min sanning? Det försöker jag fortfarande ta reda på. Denna gång tänker jag nämligen lyssna på korten och meddelandet är; "Archangel Michael will help you delve into your emotions, peeling away the layers in order to reach your inner core of truth. He guides you to write down everything you´re thinking and feeling - without editing or censoring your words." Jag tar budskapet till mig, detta är början på min sanning.

Välkommen.