Saker och ting börjar pocka på min uppmärksamhet igen. Gamla, men även nya saker. Under natten hade jag en mardröm om ett övergrepp, ett scenario som jag aldrig tidigare drömt om och som jag (vad jag vet) inte upplevt. Jag tvingades till oralsex av en man som jag inte kunde se ansiktet på. Jag försökte, vid ett flertal tillfällen, men när jag vaknade upp kände jag mig mest förvirrad. Till en början visste jag inte var jag befann mig, men den känslan byttes snabbt ut mot en annan; ett riktigt fysiskt illamående. Det kändes som att någon hade rotat runt i min hals och lämnat kvar en klump av ångest. Jag försökte äta frukost, men mådde mest illa och hälften av frukosten fick lämnas orörd. Tyvärr vet jag inte varför jag drömde detta. Jag vet inte om det har hänt och att det kommer upp till ytan, eller om det bara är en inneboende rädsla jag har.
Igår var jag på en föreläsning med en vän. Denna vecka är fullsmockad med föreläsningar rörande psykisk hälsa och jag tror att arrangörerna har lyckats nå alla olika områden som psykisk hälsa täcker. Föreläsningen igår var mäktig, bekant, verklig och fruktansvärt smärtsam. Jag hade nära till tårar vid flera tillfällen och var fruktansvärt röksugen när vi lämnade lokalen. När jag kom hem hade jag ingen ordning på vare sig mina tankar eller känslor och det slutade med att jag mailade föreläsaren och bad om råd på hur man ska gå vidare. Idag innan jag begav mig till skolan fick jag ett mail från honom. Ett långt, väldigt fint svar och jag kände mig nästan sedd. Jag vet inte varför det betyder så mycket att bli sedd av andra som också har blivit utsatta, men det känns speciellt på något sätt. Jag svarade efter några timmar. Sedan kände jag mig dum.
Dum och nästan fånig och en aning överflödig. Nästan som att jag för en stund trodde att mina upplevelser spelar roll. Att någon som han skulle bry sig på riktigt. Och för det skäms jag. För att jag har fått det inpräntat så pass mycket att jag betvivlar en människa som skriver "du kan alltid höra av dig till mig. Vi hörs." Varför reagerar jag så? Varför misstror jag honom? Jag känner inte honom, jag känner till hans bok och hans ord och det han valde att dela med oss som var där igår. Men jag har ingen rätt att döma ut honom. Kanske menar han varje ord som han skrev. Kanske fick jag en släng av storhetsvansinne som kände mig speciell och mallig över att få en sådan respons från hans I-pad. Jag vet inte hur jag ska bemöta min reaktion, eller det faktum att jag fortfarande väntar på att höra hans respons på min historia. Det känns bara så overkligt och nästan makabert. Varför söker jag förståelse hos en kändis? För det är han ju. Han är känd, människor vet vem han är. Och han besvarade mitt mail. Och nu vet jag inte hur jag ska få ordning på alla tankar och känslor som detta skapat.
Har ni några tips och råd?
